Eländet med affärer som rinner ut i sanden

Att för tredje gången behöva skriva i VD-rapporten att affären som såg lovande ut tyvärr har skjutits upp till nästa kvartal (igen) är inget kul. Inte heller att summera årets resultat och se att antalet gästnätter är exakt samma som i fjol (dvs lite för få). Det här är en text om eländet med affärer som skjuts på framtiden och köpbeslut som rinner ut i sanden. Det blir en lång och lite komplicerad text om The Omission Bias. Den kan eventuellt vara läsvärd.

 
 

Affärer och köpbeslut som skjuts på framtiden eller rinner ut i sanden är ett frustrerande kapitel, oavsett vilken bransch man befinner sig i. Jag läste nyligen boken The JOLT Effect (Matthew Dixon/Ted McKenna). Den handlar i allt väsentligt om praktisk försäljning, som inte är mitt gebit, men den tar avstamp i några intressanta fakta och fenomen som tydligt berör det jag hjälper mina kunder med. Och som du kan dra nytta av, oavsett om du är VD för ett bolag inom industrisektorn eller om du är marknadschef på en destination.

Varför mer än hälften av alla affärer skjuts upp

Grundorsaken till att så mycket som 40–60 % av alla potentiella affärer slutar med att kunden inte gör något val alls handlar om rädslan för att välja fel. Det låter basalt, men när man funderar några varv på det så är det intressant (och något som faktiskt är möjligt att påverka). Jag ska försöka sammanfatta resonemanget kort och sedan fundera lite kring hur det här kan appliceras i praktiken.

Ofta pratar man i säljsammanhang om status quo som den största fienden. Alltså att vi har ett inbyggt motstånd mot att göra förändringar. Det intressanta, som Matthew Dixon och Ted McKenna kommer fram till i boken, är att i den övervägande delen av alla affärer som rinner ut i sanden, så handlar det om något helt annat än status quo-problemet, nämligen ”The Omission Bias”.

”The Omission Bias”

Inom psykologin handlar The Omission Bias om att vi som människor är ”mer rädda för förluster som kommer av aktiva val vi gör än förluster som kommer av att vi inte gör något val alls.” Snurrigt? Och hur relaterar det till dig som jobbar inom tekniksektorn eller ansvarar för en destination? Jo, så här:

I de flesta större affärer är det många personer inblandade i ett köpbeslut, men det finns alltid EN person som på ett eller annat sätt är ansvarig för frågan. Det är den här personen som har fått uppdraget att sondera marknaden, komma med förslag på leverantörer och slutligen komma med en rekommendation.

Den här personen har ni säkert träffat flera gånger, och kanske kommit så långt i processen att han eller hon faktiskt VILL köpa av er. So far so good.

Varför tycker du att vi ska välja den här leverantören?

Under processen kommer den här personen sannolikt att då och då få frågan ”varför tycker du att vi ska välja den här leverantören?” eller ”varför tycker du vi ska åka till X och inte till Y, som vi brukar?”. Frågan kan komma spontant i fikarummet, i styrelsemötet eller vid middagsbordet.

Om den här personen då inte har ett bra svar på den frågan – en enkel förklaring till varför just ni är det bästa valet för kunden – då blir det obekvämt. Och eftersom vi är bekväma varelser, så är då sannolikheten hög att kunden väljer att rekommendera att de skjuter på beslutet, fortsätter ett år till med den lösning de har idag. Eller åker till samma destination som förra året.

Tänk om det blir fel

Det är här The Omission Bias börjar spöka. Är man osäker är det säkraste beslutet att inte ta nåt beslut alls. För blir det fel, så är det ju den här personen som får ta smällen. Om kunden däremot går miste om något för att man inte gjorde något alls, då är det… tja, allas eller ingens problem. Det kommer kanske inte ens att upplevas som ett problem. Alltså – vi är mer rädda för att ta fel beslut och få stå för konsekvenserna, än att inte ta något beslut alls och gå miste om något fantastiskt.

Så, hur kommer vi då till rätta med det här eländet?

Det finns såklart flera sätt att hantera en kund som är osäker. Hela boken The JOLT Effect handlar om det (läs den!). Men en viktig pusselbit, enligt mig, är att förse kunden med verktyg för att prata om oss när vi inte är med. Att ge våra kunder en enkel förklaring till varför vi är rätt för just dem. En begriplig story som de kan berätta själva, utan att vi är där med våra snygga ppt-presentationer eller välformulerade webbsidor. Det kan handla om att ta fram en jämförelse (”man kan säga att vår produkt är som …”), att hitta en tydlig bild som sammanfattar budskapet på ett konkret sätt (läs gärna mitt inlägg om hjärtat) eller bara en enkel story som gör värdet av vårt erbjudande konkret.

De här mekanismerna är lika relevanta oavsett om du säljer komplicerade tekniska B2B-lösningar eller försöker få fler gäster att välja din destination.

Så en bra fråga att ta med sig – ger vi våra kunder verktygen de behöver för att på egen hand förklara varför vi är rätt val för dem?

Föregående
Föregående

Tappers and Listeners – om kunskapens förbannelse

Nästa
Nästa

Om du bara hade en minut